Jag själv tycker det kan vara ganska intressant och läsa om hur kvinnors olika förlossningar har gått till. Innan jag själv tryckte ut Frille tror jag att det blev lite av en tröst, eller kanske mer som en förberedelse för vad jag själv skulle genomgå. Dock kan jag ju säga så här i efterhand att de senaste berättelserna jag har läst inte alls liknar den jag till slut var med om.

Så här kommer hela min berättelse… Har inte helt koll på tiderna men det är på ett ungefär.

När jag så väl hade bestämt mig för att istället för att bara sitta och vänta valde jag att tänka ut saker som vi under den stundanden helgen kunde göra för att fördriva tiden.  Sagt och gjort – lördagen var planerad att utnyttjas med tvättande och rensande i vårt förråd.

Dock ville Frille annorlunda. På fredag kväll ca 18.45 reser jag mig från soffan och går i riktning mot toaletten och halvvägs dit börjar ”kisset” rinna. Eller ja, det var ju inte kiss utan fostervatten. Det första jag säger är ”älskling – nu gick vattnet”. Sen blev jag lite fnittrig nästan och var tvungen att inse att nu var det nånting på gång.

Vi försöker ta det lugnt och jag lägger mig i sängen för att inte kladda ner hela lägenheten. Vi ringer in till förlossningen och berättar vad som har hänt. Dom ber oss komma in för att få bekräftelse på att det är vattnet som gått och inget annat. Vi gör valet att åka in med bilen och sagt och gjort – jag kör till sjukhuset. Väl där får vi bekräftelse på att det är fostervatten men eftersom jag inte haft några värkar blir vi ombedda att åka hem, men vi får även en tid för möjlig igångsättning – hade inga värkar startat innan söndag kl 8 skulle vi in för att få igång förlossningen med hjälp av dropp.

Nåja – vi åkte hem och hade en mysig fredagskväll. Vi går och lägger oss som vanligt men ganska snart börjar jag känna av smärta i nedre delen av ryggen och inser efter några omgångar av ont att det borde vara värkar. Under natten ökar smärtan och tiden mellan minskar. Vid 5 på morgonen vaknar Linus till och då är värkarna nere i 6 minuters mellanrum och jag bestämmer mig för att ta ett bad. Sagt och gjort. Detta hjälpte mot smärtan men det gjorde också så att värkarna blev tätare. När de kom så tätt som 4 minuter emellan (ca 7 på morgonen) valde vi att ringa förlossningen och de bad oss komma in. Vid 8.13 blir vi upphämtade av en taxi med destination Usö.

När vi kommer in får vi vårt rum och jag upplevde det som om allt lugnar ner sig under ett par timmar. Det kändes som om allt stannade av och jag kände mig mycket besviken. Vi valde på grund utav mitt ständigt pågående ryggont att vid 13-tiden ta oss ut i korridoren och värma en rispåse. Under vår lilla tripp håller jag på att gå av av smärta och jag måste rusa in på rummet för att spy (har för övrigt redan spytt 2 gånger av liknande smärta)… Efter detta blir jag undersökt och det konstateras att jag är öppen 4,5 -5 cm. Därför måste vi stanna kvar.

Här börjar tider och sådant bli svårt för mig att komma ihåg. Men jag får i alla fall någon timme efter att 5 centimeter har bekräftats igen, och alltså inte ökat, värkstimulerande dropp för att verkligen sätta fart på processen. I samband med det får jag även tillgång till lustgasen. I början är det inte så stor skillnad men snart börjar jag märka att värkarna kommer tätare och blir lite kraftfullare. Dock får jag även fler av dessa ”ryggen-går-av-värkar” som gör att jag spyr. Droppet ökas varje halvtimme för att ge bättre effekt och mellan 17.15 och 17.45 öppnar jag mig de sista 5 centimetrarna – dags att trycka!

Här slutar det göra ont! Ryggen känns fortfarande av men den panikvärk jag haft tidigare är definitivt borta! Och att trycka ut en melon genom ett hål stort som en pingisboll – ja den delen gör jag gärna igen bara jag slipper det jäkla ryggontet som värkarna innebar.

I ungefär en timme ligger jag och trycker mig igenom krystvärkarna.

18.52 trycker jag för sista gången och ut kom en guldklimp vid namn Fridolf!

3940 gram tung och 52 cm lång! Här är han 5-10 minuter gammal!